VeronicaOnLine

Bättre sent än aldrig.....

Äntligen har jag fixat bilderna från lille Alex dop. Det var ju bara drygt två månader sen han döptes i Björklinge kyrka. Usbminnet ligger i väskan så jag inte ska glömma det till i morgon. 

 

Efter flera månaders samlande av bilder har jag äntligen tagit mig i kragen. Fyra tvärfulla minneskort har idag blivit tömda på flera hundra bilder. Fattar inte varför jag spar på detta tråkiga jobb i stället för att ta itu med det på en gång när jag varit ut och fotat något. Nu är jag laddad och klar för ett dop den 15 och ett bröllop den 22 augusti. Måste bara bestämma vilket objektiv jag ska använda. Tips någon? Mitt zoom som jag brukar ha när jag fotar innebandy eller mitt 50 mm som är oslagbart när det gäller ljuset. Hmmm Det blir så mycket bättre bilder med 50 mm men det är ju trots allt ett porträttobjektiv. Svårt val.....

 

 

Jag har mina funderingar lite nu och då. Just nu funderar jag vad ett liv är värt? Vad är det som gör att vissa är mindre värda än andra. I år har vi inte haft tid att åka på en ordentlig semeter med barnen inte ens upp till stugan. Vi åkte en Eckerötur och åt god mat en kväll och sen har vi varit till Ullared. En skitjobbig bilresa och förväntningarna var så stora på butiken att jag blev faktiskt besviken. Ja men i alla fall så är det endast det vi har gjort. Inga dyra utlandsreor. Och ingen långresa. Men jag är nöjd, vi har ett nästan färdigmålat hus och vi har varandra. Men mina funeringar sträcker sig längre än så. När man i vår omgivning vet att vi inte ska göra nåt speciellt så undrar jag VARFÖR inte någon kan göra nåt med våra barn. Ta med dom nånstans. Bio, Mc Donalds eller vad som helst. Det är så tråkigt att behöva se gång på gång att det går tusan så bra att göra saker med andra barn. Eller andra vuxna. Åka och hälsa på eller gå på restaurang mm mm. Är vi så svåra att vara med? Är vi så krångliga att vara med? Ska vi behöva skilja oss för att barnen (eller vi med) ska bli sedda? Eller få två av allt. Eller uppmärksamhet för att det är synd om dom. Jag tycker i alla fall inte det. Vi blir bara färre och färre. Desto viktigare att vi är rädda om varandra. Det kommer att dröja många år innan vi får barnbarn, hoppas jag i alla fall. Vi är alldeles för dåliga på att säga att vi tycker om varandra. Lev idag och vänta inte. Krama varandra en gång extra idag. Krama varandra överhuvudtaget. Titta på varandra. Ta inte allt för givet. Vi lever bara en gång. 

Det kanske var så att jag skulle hoppa in i konfirmandgruppen idag innan jag tog mig an barnkören. Nu blev det inte så och förmiddagen var då fri att göra vad jag ville. Med fem killar i huset så var det inte att tänka på att härja runt alldeles för mycket för tre av dom låg i vardagsrummet och sov. Uttråkad som tusan tog jag på mig träningskläderna och gav mig iväg. Jag har slarvat i veckan och inte varit ute nåt så det var verkligen på tiden. Nu var det bara att bestämma vilken runda jag skulle ta. Spåret som jag alltid lyckas gå vilse i, rundan runt Närlinge som börjar bli tjatig eller rundan runt Häggeby. Det var bara att välja 4, 5 eller 6 km??? 4 känns alldeles för kort men det är i spåret och då springer man på bark vilket är helt perfekt. Närlinge 6 km men den har jag tröttnat på. Det fick bli 5 km på bara asfalt.

Känner hur fötterna dunkar ner i asfalten när jag joggar fram. Skulle behöva åka till någon som kan hjälpa mig att prova ut ett par ordentliga skor. Ska jag hålla på så här och kuta runt är det viktigt för både rygg och fötter. Det var ett tag sen (förra sommaren) jag tog Häggebyrundan och då tyckte jag att den var jättelång men nu gick det snabbt och jag kom fram vid ån och sågen fortare än vad jag tänkt. Mitt mål är att springa /jogga/gå en timme och då behöver jag ha en betydligt längre runda än dom jag hittills har. Men ett problem jag har är att jag tycker det är helt värdelöst att vara ute och springa. Det är så fruktansvärt tåkigt så jag smäller av. Det spelar ingen roll hur peppad jag än är. Det är lite bättre med sällskap men är Patrik med så orkar han inte hålla mitt tempo för fotens skull. Ska försöka säga att han kan cykla bredvid mig nästa gång.

Nu är jag i alla fall hemma igen nyduschad och snart redo för att jobba några timmar. Vikten då? Jo jag står stadigt stilla och har egentligen kommit i mål enligt viktväktarnas uträkningar vad jag ska väga. Meeen jag skulle vilja gå ner 1,5 kilo till och det går väldigt trögt. Men jag stoppar i mig ganska bra också så jag får väl skylla mig själv lite grann :) Jag har ju faktiska tappat 15 kilo och det syns jättebra. Extra roligt är det att handla kläder. 

Jag kan inte säga att min vecka är slut fast det är fredag (eller egentligen lördag). Jag jobbar i morgon em då vi har vårkonsert i Björklinge kyrka med våra barngrupper. Fredagen har varit ovanligt bra, jag har fixat och trixat på mitt kontor och fått i ordning på lite mer saker så det börjar kännas riktigt bra. Lådor har monterats och en gardin framför ena dörren har satts upp. Det är två dörrar in i rummet men bara en ska användas. Jag har också fått upp kort på barnen på anslagstavlan och då blev det genast mitt ställe :)

Lunchen tillbringades som dom flesta fredagarna i Skuttunge med bästa sällskapet. En av alla kollegor som får mig att känna mig bra och lyfter mig när det är jobbigt. "Tittade mig omkring och såg ingenting. Kunde andas! Skönt! Får inte fokusera på det som drar ner mig. Är riktigt tacksam för dem som lyfter mig" Är ett litet stycke ur min FB-status i torsdags. Jag trivs otroligt bra på jobbet men det finns saker som tynger mig och då är det skönt att ha en nära vän som man alltid kan ringa eller åka till. Och som vanligt när det är fredag och jag ändå var där så fotade jag nya bilder inne i kyrkan. Golvet börjar läggas i sakrestian så nu börjar man se en vändning. 

Jag tänker inte trycka på gillaknappen för att andra vill det eller förväntar sig det. Jag har min egen vilja och den kan ingen rubba. Vissa saker kan jag inte förstå men det kanske inte är meningen heller. Hur kan man inte vilja kämpa? Hur kan det vara så att människor tar så lättvindligt på saker? Kanske är det saker man inte kan styra över, jag vet inte för jag är inte på långa vägar i närheten av det jag försöker få fram. Känns bara konstigt och fel.

Vi pratade om att skriva och att kunna uttrycka sig idag på jobbet. Jag har väldigt svårt att skriva och tycker själv att jag uttrycker mig fel eller konstigt ibland. Men jag bloggar. Facebook i all ära men är det inte ett spel för galleriet mest hela tiden. I fredags och igår hade jag skrivit lite underliga konstiga statusar och vet inte till vem egentligen. Eller det vet jag visst... Ville bara skriva av mig. Har inte tänkt på vem som kan se och läsa. Här i bloggen har jag alla möjligheter att skriva och uttrycka mig fast, Vem läser? Jag vill kanske att någon ska läsa mina konstiga statusar. Jag har fått en att reagera. Kan alla ord. Vet allt som händer. Varför inte ta upp bloggande igen. Igen och igen. Det blev liksom ett stopp efter den 5:e januari. Jag var på gång då men allt stannade. Nu har jag bestämt mig. Jag ska börja blogga, igen. Struntar i vem som läser. Fast jag vill ju att någon ska läsa. 

Snart står det 2015 i våra kalendrar.....

Bara en dag kvar och jag tänkte försöka summera mitt 2014. Det är inte så lätt och jag kommer på det ena efter det andra. Förutom att jag har en fantastisk familj med tre underbara barn i spetsen så vill jag lyfta fram en annan sak. Jag har i många år tampas med en nätt övervikt som inte har varit lätt att tas med. Hemma i soffan har jag inte brytt mig så mycket men på stan i nån provhytt i någon affär har jag nästa stått och gråtit. Så klart i min ensamhet. Att alltid behöva ta storlek XL eller i bästa fall L har varit en pina varje gång. Och ofta beroende på var jag har handlat så har inte ens XL varit så jag kommit i kläderna. Så klart har det varit nåt jag har lidit med inombords och nu är jag väldigt avslöjande. Men just idag är jag stark det känner jag i hela kroppen. Jag  har slarvat lite i ett par månader men nu är jag på gång igen och det har visat sig med minus ett kilo på en vecka. Det är absolut inget jag ska klaga på för jag har gått upp endast ett kilo på den tiden och nu är jag tillbaka på plusminusnoll igen. Så just har jag nu tre kilo kvar till mitt absoluta mål. Det mål jag helst skulle vilja nå. Men det känns helt fantastiskt att för två timmar sen kunna ta på sig Jennifers täckbyxor storlek S när jag skulle ut på promenad i stället för att ta min 44:or. Såååååå härligt :) Idag har jag gått ner 13.8. Tänk dig att bära runt på 14 mjölkpaket, inte så lätt va.....

En annan viktig sak i mitt liv just nu är min vänskap med Jonas. Vi skrattar åt samma saker tycker lika om väldigt mycket. Vi trivs superbra tillsammans. I somras fotade jag när han gifte sig med Linda och efter det har bara vänskapen ökat. Bland annat hade vi det superskoj på vår jobbresa till Polen i oktober. Den skulle jag vilja ha tillbaka på ett eller annat sätt. Just nu är han pappaledig med världens sötaste Agnes men vi träffas ändå ibland och pratar med varandra flera gånger i veckan.  

Som jag skrev tidigare så finns det säkert mycket att ta upp på mitt gångna år men dom här två sakerna speglar det jag känner just nu och som jag tycker är viktiga. 

GOTT NYTT ÅR önskar jag er alla och på återseende 2015 <3

Julnattsmässa och julotta.

Julnattsmässa har jag varit på två år i rad och i år var det inget undantag. Det börjar bli en tradition eller vad säger ni. Tre år i rad i detta nu. Det är så mysigt att åka iväg till kyrkan nästan mitt i natten. Kyrkan är fylld med levande ljus och vacker musik av kyrkokören under ledning av Magnus. Det kan inte bli annat än jättebra. 

Julotta var däremot första gången. Ställa klockan halv sex för att gå i kyrkan..... Inga kommentarer :) Eftersom kyrkan i Skuttunge är stäng på grund av mögel så har alla våra gudstjänster flyttats till Missionshuset. Där har vi våra barngrupper så det är inte någon ny lokal för mig. Den första som mötte mig med en stor julkram var bästa Jonas. Nya vaktmästaren i Skuttunge som har blivit en nära vän. Det blev en väldigt mysig stund där också. Julottan i Skuttunge är känd för sitt fika efter gudstjänsten och det var ju hur mycket som helst. Massor med sorters kakor och tårta. Kanske inte det bästa att börja med till frukost men en gång om året spelar väl ingen roll :)

Julen är slut (nästan) och snart börjar vardagen igen. Nya tag vad gäller fotsatt kamp mot mitt mål. Målet är egentligen redan i hamn men nu vet jag hur man gör och det har ju gått superbra så jag har en liiiiiten bit kvar till mitt absoluta mål. Ett mål som jag inte vågat tro på. Men som är så nära så nära så jag kommer att göra ett sista ryck/försök och jag vet att jag kommer att lyckas. Envisast vinner...... 

När man står bakom kameran hela tiden så är det självklart att det inte finns så många bilder på mig. Vilket jag tycker är lite synd men samtidigt tycker jag att jag passar bäst bakom kameran. Igår när jag fotade nya bilder på barnen passade jag på att be Jennifer om hjälp att fota mig också. Jag talade om hur jag ville att det skulle vara och ställde in kameran så fick hon trycka på knappen. 

 

Så var julafton 2014 förbi. 

Som vanligt började dagen med att strumporna hämtades in. Dom hänger alltid på altanen. Det är en tradition som inte kommer att försvinna om jag får vara med att bestämma. Efter det så öppnas julklapparna och det är innan frukosten. Sen njuter vi av en lugn frukost tillsammans vilket inte är så ofta nu för tiden. I år var det mamma och pappas tur att ha oss på självaste julafton. Det är så mysigt att få träffa Fredrik med familj och ännu mysigare att mormor kan vara med. Varje år säger hon att nästa år är inte jag med! Men så lätt kommer hon inte att slippa undan. Konstigt nog så blev det inte så många bilder från igår men det jag har bjuder jag på. 

God fortsättning till er alla 

 

Ännu en helg är snart förbi. Det är tur att jag trivs väldigt bra på jobbet just nu så inte det behöver kännas jobbigt att det är söndag. Idag väntar bomässan på Fyrishov där Andreas står i en monter med Kakel och design.  Igår var det lugnt förutom att jag var till kyrkan och lyssnade på när Magnus spelade. Det var fint men annorlunda mot vad jag är van vid att lyssna på. Om det ändå hade varit Magnus Carlsson ;) Sen blev det pizza (usch) med Ingrid och C-E. 

Förra helgen var helt fantastisk. Jag var iväg med mamma och Emma till Stockholm för att äntligen gå på ABBA-museumet som jag och Emma fick i födelsedagspresent av mamma och pappa. Vi åkte väldigt tidigt för jag var rädd för köer men det slutade med att vi var framme två timmar för tidigt. Vi frågade om vi fick komma in tidigare och det fick vi. Och de var en himla tur för runt halv ett då vi bara hade shopen kvar så var det lång kö för att komma in. Hade vi kommit in tolv som vi egentligen skulle så hade det varit superjobbigt med alla människor. Det bästa var att jag verkligen vågade gå upp på scenen och sjunga en minut på Mamma Mia fast det var fullt med folk som tittade. Jaja jag ser ju aldrig dom igen hahaha...... 

När vi var färdig och nöjda gick vi runt hörnet där O´Learys låg och åt lite mat. Supergott var det och en väldigt trevlig avslutning på en fantastisk dag.

Massor med kramar och kärlek till mamma och Emma för den där dagen <3

 

Det är väldigt mycket fokus på min vikt just nu men jag kan faktiskt inte låta bli. Jag är så otroligt stolt över mig själv och det har jag väl också sagt tidigare men va f.n. 

Jag har handlat en del kläder och som vanligt när jag går in i affären så plockar jag på mig L och XL. Men hur svårt kan det va egentligen att inse fakta att jag inte behöver dom storlekarna längre. Jag har handlat en jättefin klänning på Indiska och provade M men fick snabbt byta den till S. Åhhhhh..... :) Nu väntar jag bara på rätt tillfälle då jag kan ha den. 

Det var allt för mig, tack och god natt.

 

Nu går det neråt igen.

Efter att ha stått helt stilla i fyra (eller är det fem) veckor rör det på sig igen. Jag har nog varit lite slarvig men nu senaste veckan har jag räknat allt jag stoppat i munnen. Det blev en rekordvecka med en viktminskning på 1,3 kilo så nu har jag minskat 11,3 kilo totalt. Känner mig så mycket lättare och rörligare än jag någonsin trodde var möjligt. Om jag orkar hålla ut så ska jag försöka gå ner ytterligare 4-5 kilo. Funkar inte det är jag jättenöjd i alla fall.

Bästa kommentaren fick jag av mamma igår: Men Veronica, du har ju en hals!  Hahaha, min tokiga mamma <3