VeronicaOnLine

Jag har mina funderingar lite nu och då. Just nu funderar jag vad ett liv är värt? Vad är det som gör att vissa är mindre värda än andra. I år har vi inte haft tid att åka på en ordentlig semeter med barnen inte ens upp till stugan. Vi åkte en Eckerötur och åt god mat en kväll och sen har vi varit till Ullared. En skitjobbig bilresa och förväntningarna var så stora på butiken att jag blev faktiskt besviken. Ja men i alla fall så är det endast det vi har gjort. Inga dyra utlandsreor. Och ingen långresa. Men jag är nöjd, vi har ett nästan färdigmålat hus och vi har varandra. Men mina funeringar sträcker sig längre än så. När man i vår omgivning vet att vi inte ska göra nåt speciellt så undrar jag VARFÖR inte någon kan göra nåt med våra barn. Ta med dom nånstans. Bio, Mc Donalds eller vad som helst. Det är så tråkigt att behöva se gång på gång att det går tusan så bra att göra saker med andra barn. Eller andra vuxna. Åka och hälsa på eller gå på restaurang mm mm. Är vi så svåra att vara med? Är vi så krångliga att vara med? Ska vi behöva skilja oss för att barnen (eller vi med) ska bli sedda? Eller få två av allt. Eller uppmärksamhet för att det är synd om dom. Jag tycker i alla fall inte det. Vi blir bara färre och färre. Desto viktigare att vi är rädda om varandra. Det kommer att dröja många år innan vi får barnbarn, hoppas jag i alla fall. Vi är alldeles för dåliga på att säga att vi tycker om varandra. Lev idag och vänta inte. Krama varandra en gång extra idag. Krama varandra överhuvudtaget. Titta på varandra. Ta inte allt för givet. Vi lever bara en gång. 

Jag tänker inte trycka på gillaknappen för att andra vill det eller förväntar sig det. Jag har min egen vilja och den kan ingen rubba. Vissa saker kan jag inte förstå men det kanske inte är meningen heller. Hur kan man inte vilja kämpa? Hur kan det vara så att människor tar så lättvindligt på saker? Kanske är det saker man inte kan styra över, jag vet inte för jag är inte på långa vägar i närheten av det jag försöker få fram. Känns bara konstigt och fel.

Vi pratade om att skriva och att kunna uttrycka sig idag på jobbet. Jag har väldigt svårt att skriva och tycker själv att jag uttrycker mig fel eller konstigt ibland. Men jag bloggar. Facebook i all ära men är det inte ett spel för galleriet mest hela tiden. I fredags och igår hade jag skrivit lite underliga konstiga statusar och vet inte till vem egentligen. Eller det vet jag visst... Ville bara skriva av mig. Har inte tänkt på vem som kan se och läsa. Här i bloggen har jag alla möjligheter att skriva och uttrycka mig fast, Vem läser? Jag vill kanske att någon ska läsa mina konstiga statusar. Jag har fått en att reagera. Kan alla ord. Vet allt som händer. Varför inte ta upp bloggande igen. Igen och igen. Det blev liksom ett stopp efter den 5:e januari. Jag var på gång då men allt stannade. Nu har jag bestämt mig. Jag ska börja blogga, igen. Struntar i vem som läser. Fast jag vill ju att någon ska läsa. 

Snart står det 2015 i våra kalendrar.....

Bara en dag kvar och jag tänkte försöka summera mitt 2014. Det är inte så lätt och jag kommer på det ena efter det andra. Förutom att jag har en fantastisk familj med tre underbara barn i spetsen så vill jag lyfta fram en annan sak. Jag har i många år tampas med en nätt övervikt som inte har varit lätt att tas med. Hemma i soffan har jag inte brytt mig så mycket men på stan i nån provhytt i någon affär har jag nästa stått och gråtit. Så klart i min ensamhet. Att alltid behöva ta storlek XL eller i bästa fall L har varit en pina varje gång. Och ofta beroende på var jag har handlat så har inte ens XL varit så jag kommit i kläderna. Så klart har det varit nåt jag har lidit med inombords och nu är jag väldigt avslöjande. Men just idag är jag stark det känner jag i hela kroppen. Jag  har slarvat lite i ett par månader men nu är jag på gång igen och det har visat sig med minus ett kilo på en vecka. Det är absolut inget jag ska klaga på för jag har gått upp endast ett kilo på den tiden och nu är jag tillbaka på plusminusnoll igen. Så just har jag nu tre kilo kvar till mitt absoluta mål. Det mål jag helst skulle vilja nå. Men det känns helt fantastiskt att för två timmar sen kunna ta på sig Jennifers täckbyxor storlek S när jag skulle ut på promenad i stället för att ta min 44:or. Såååååå härligt :) Idag har jag gått ner 13.8. Tänk dig att bära runt på 14 mjölkpaket, inte så lätt va.....

En annan viktig sak i mitt liv just nu är min vänskap med Jonas. Vi skrattar åt samma saker tycker lika om väldigt mycket. Vi trivs superbra tillsammans. I somras fotade jag när han gifte sig med Linda och efter det har bara vänskapen ökat. Bland annat hade vi det superskoj på vår jobbresa till Polen i oktober. Den skulle jag vilja ha tillbaka på ett eller annat sätt. Just nu är han pappaledig med världens sötaste Agnes men vi träffas ändå ibland och pratar med varandra flera gånger i veckan.  

Som jag skrev tidigare så finns det säkert mycket att ta upp på mitt gångna år men dom här två sakerna speglar det jag känner just nu och som jag tycker är viktiga. 

GOTT NYTT ÅR önskar jag er alla och på återseende 2015 <3

Kvällen gav mersmak.

Även om den var kort.

Väldigt kort. 

Jag pratar om kvällen då jag och Sabina träffades på Gränby och bara pratade tjejsnack och åt kvällsmat tillsammans. Det var så länge sen jag över huvud taget tog mig tid att komma iväg på nåt skoj. Vi var inte där så länge, kanske ett par timmar som max men det var trevligt. 

Kanske kan jag ta en sväng på Gränby om en månad eller så. Jag lär nog behöva det i alla fall. Jag hade ett mål och målet är uppnåt för länge sen och jag känner mig så STOLT. Jag har försökt flera gånger och lyckats mindre bra. Men nu gav jag mig tusan på att det skulle gå. Jag pratar om min resa med att försöka minska lite i vikt. I oktober åker vi till Polen med jobbet och jag hade en önskan om att gå ner 5-6 kilo till dess. Vid invägningen i måndags visade vågen på 9,9 kilo minus. Fattar ni vad skönt det är. Så en tur till Gränby för inhandling av lite nya kläder skulle inte vara så dumt. Jag har lite kvar att gå ner och det tar tid men det får det gärna göra. 

Undrar om det var den bekantskapen? I så fall får man väl säga att det var kul så länge det varade. Konstigt! Känns så där. Kanske ett svek? Och ett stort, eller? Ja det kan man väl säga. Hmm....... Funderar ett tag men kommer inte fram till något annat. 

Men nu blickar vi framåt och vi har ju trots allt varandra. Jag och min familj i det blå huset och så klart några till. Ni vet vilka ni är. Tack för att ni finns. 

Länge sen jag tittade in. Får skylla på en kraschad dator och så orken som det tar att jobba heltid. Ja jag vet, hur många gör inte det då och bara finner sig i det. Men för mig är det ovanan att vara på plats 40 timmar i veckan. Sen ska man ju hinna med att städa, tvätta, laga mat och allt som finns i ett hem. Jag känner mig så nöjd med jobbet och allt börjar så sakteliga att falla på plats. Barngrupperna har inte börjat än men jag har kommit in riktigt bra med dom resterande arbetsuppgifterna som är mina. Mina fredagar som kommer att bestå i att sortera foton och på sikt komplettera i galleriet känns riktigt bra. Förra veckan hade jag mitt första fotouppdrag då jag fick hänga kameran runt halsen på arbetstid. Det kändes riktigt bra.

Som sagt en trasig dator har satt stopp för mina inlägg alldeles för länge nu. Som tur är har man några dataexperter i familjen så nu fungerar det igen.

Jag har ju haft massa roligheter för mig under några veckor nu. Dom sista bilderna från USA är inte upplagda. Jag och Patrik hade en fantastisk kväll med Sabina och Freddan i Hagaparken och tittade på Diggiloo. Sen har jag ju fyllt år också. Hela 40..... Känns väl inget speciellt men nu är man inte tretti plus längre.

Ett absolut rätt beslut inom familjen är att Robin hoppat av gymnasiet. Vi kände oss inte trygga med skolan och vad den kunde erbjuda i form av hjälp då Robin behövde det som mest. Nu har han börjat en ny skola och vi ser väldigt ljust på framtiden.

Tänk va skönt det skulle vara om det flyttade in en massör i huset. Jennifer har gjort sitt bästa med att massera mina axlar två kvällar nu. Hon gör det jättebra men tar i så mycket att hon bara orkar ett litet tag innan hon blir trött i händerna. Försökte ju adoptera naprapaten jag går hos men han tycket det inte var så roligt. Det är en ren fröjd att komma ut från honom och känna att nacken blir bättre och bättre för varje gång. Lite skäll har jag fått för att jag låtit det gå för långt men nu håller det på att ordna upp sig. Men jag ska aldrig släppa det fritt igen utan nu kommer jag att boka regelbundna tider så jag håller värken på avstånd. Men det är inte så roligt för det svider en del i plånkan. Helt plötsligt blir man så snål när det gäller ens egen hälsa. Man skulle behöva tänka framåt och kroppen ska faktiskt hålla massor av år. Just nu är jag i alla fall väldigt tacksam över Erik på Muskelcentrum.

Det gör ont......

Riktigt ont......

Hjärtat gråter.......

Trodde att jag aldrig skulle skriva något sådant om en så simpel sak som innebandy. Men innebandyn har kommit och tagit mig med storm helt och hållet. Vi skulle ju åka ner till Malmö och ta ett fjärde SM-guld nästa helg. Vad hände med den överenskommelsen? Storvreta skulle ju vinna och bli historiska. Och jag skulle få vara en del av den stora festen. Nu blir det en väldigt lång väntan till september när det sätter igång igen. Då har vi alla skakat av oss förlusten som nu tynger våra axlar. Vi har alla rest oss och kommer igen starkare än någonsin. Och om precis ett år så hoppas jag att vi är på väg till Globen för att se en final med SIBK på ena sidan.

Nu fattar jag.

Jag som trodde att jag hade en envis förkylning som inte ville bryta ut någon gång. Men det är samma visa varje år när det börjar luta åt vår. Det är ju den där förbaskade pollensäsongen som kommer och förstör livet och gör det surt för mig. En envis täppt näsa som gör att nezeril är min bästa vän på dagen och natten så jag kan andas. Men det är ju inte så bra att använda det hur länge som helst heller. Att andas genom munnen är helt omöjligt. Jag kvävs och det är ju inte bra.

Men just nu verkar våren vara långt borta. Här snöar det stora flingor som sakta dalar ner på marken. Fy tusan vad vi ska behöva vänta länge på att våren ska komma.

Och jag inte har hunnit luras ännu.

Funderade på att göra det här men nu mitt i natten är det lite to late om man säger så. Och för den delen har ju klockan hunnit passera så det är faktiskt andra april redan. Så här kallt här det inte varit på massor av år, ca 364 ungefär. Nej då skämt och sido så är det så kallt och det förväntas komma mer snö. Men snälla kan det inte försvinna i stället. Nej tydligen inte. Så jag hoppas att sommaren och hösten blir kanonvarm istället. Ska vi tro på det då? Ja inte vet jag och inte någon annan heller.

Jag har egentligen kommit på det själv men ändå.

Visst är det så Sabina att jag inte visat bilder från när vi var i Missionskyrkan och tittade på Magnus?

Jag hittar i alla fall inte inlägget så det måste ju inte finnas något för det kan ju inte bara försvinna så där utan anledning. Jag blev bara så sugen på en bildbomb och hade inget bra nytt att visa men kanske kom på det utan att behöva ta fram kameran för att få ihop ett superbra vackert inlägg :) Lång krånglig mening........ Men nu är det kväller och snart ska jag krypa ner i sängen och borra ner mig i kudden. Jag tar tag i ett inlägg snarast med en massa bilder på vackra Magnus.

 

Ibland blir man lurad. Förd bakom ljuset. Helt enkelt dissad.

Det finns bara en sak. Att resa sig igen. Ta ett djupt andetag. Vara stark. Yes, jag klarar mig ändå. Utan att ha så ont. Fast det är klart att det svider lite grann.

I fredags (tror jag det var) så visades Dirty Dancing på tv´n. Det är en så fantastisk film som jag kan titta på om och om igen utan att den blir tråkig eller tjatig. Jag bara älskar låten She´s Like The Wind. Alltid när den låten spelas så rinner tårarna på mina kinder. I söndags när vi åkte upp till stugan så spelades den på radion. Jag tycker det är sorgligt att Patrick Swayze dog i alldeles för tidig ålder. Fortfarande när jag tittar på filmen kan jag önska att jag kunde röra på fötterna lite grann i alla fall. Men jag är för feg att släppa loss på ett dansgolv. Jag tror att alla kommer att titta på just mig och är man osäker så vill man inte göra bort sig. Jag önskar spärren inte fanns där. För tänk va roligt det skulle vara att kunna gå ut och dansa och vilken bra motion sen då. Hmmm nä nu blev det för flummigt eller.....

 

Varje månad är det samma sak. År ut och år in. En hög räkningar som ska betalas. Och det ska helst betalas i tid också. Jag har suttit nu på kvällen och betalat ett gäng och konstaterat att det får bli vatten och bröd ett tag nu. Nej då skämt och sido men va fasiken tar det aldrig slut. Nej just det, faktiskt gör det inte det. Men som man säger: Pengar är till för att rulla. Eller? Kan man inte bli miljonär över en natt? Hur lyckas jag med det? Det skulle vara väldigt trevligt tycker jag. Pengar är inte allt men pengar är väldigt mycket.

 

 

 

Halloween har både kommit och försvunnit utan att vi har skrämt någon stackare. Helt plötsligt ska vi fira det här i Sverige också. Jag är så himla dålig på att hitta på något när det gäller dom där helgerna som man inte i vanliga fall brukar fira. Men det hade varit ganska kul att spöka till det lite grann. Jennifer var i och för sig på Halloween-disco förra fredagen. Jag kommer ihåg för flera år sedan då killarna var mindre då hade dom en spökfest och fick bjuda några kompisar var. Jag hade satt upp spindelnät i hela trappan och svarta skynken runt lamporna. Ett annat år var Fredrik och Emma hit då vi hade liten mini-Halloween-middag. Då hade jag satt upp spindelnät och spindlar i kökslampan. Jag ska nog läsa på lite till nästa år och ställa till med en läskig fest med blodig mat och spindlar i hela köket.

Vem vågar komma?

Igår kom Jotex katalogen och så sitter jag och bläddrar i den nu till frukosten. Jag blev så fantastiskt glad att jag var tvungen att ta fram datan och skriva några rader på en gång. Det som fick mig att stanna upp var en gardin med böljande vinterlandskap med små tomtar på. Underbara höst och kalla, bökiga, blåsiga, hala men ändå så fantastiska vinter. Jag tycker inte om alla kläder man måste klä på sig. Att nästan alltid frysa om fötterna. Men ändå så är vintern ganska mysig. Och tänk när julen kommer och man får ta fram alla tomtar, tända ljus och dricka glögg hela familjen i vardagsrummet.