Ångest
Kanske hjälper det om jag skriver några rader. Eller inte....
Jag har sån stark beslutsångest och en ångest som heter duga. Jag har fått veta att jag får plats i bussen till Taizé i Frankrike med jobbet. Ett munkkloster långt bort från mänskligheten. Men den stora frågan är om jag vill eller inte. Det skulle vara en upplevelse som jag inte kommer att kunna få någon annan gång. Det är liksom nu eller aldrig. Men vill jag? Nej, eller jag vet inte. Mår riktigt dåligt över mitt beslut. Och då menar jag riktigt dåligt. Vad gör att jag känner så? Flera orsaker: Borta från familjen i 10 dagar. Det finns ingen chans att ladda mobilen och kunna ringa hem. Har jag tur kan jag duscha varje dag men det är ingen självklarhet. Maten ska vi inte prata om. Långa köer till allt så som mat, dusch och toa. Herregud om jag inte kan gå på toa när jag vill. En bussresa på 30 timmar med få korta stopp och jag som blir åksjuk. Ju mer jag skriver ju mer går det upp för mig att jag verkligen inte vill åka. Men egentligen vill jag ju det. Eller hur var det. FAN att det ska vara så svårt. SNÄLLA HJÄLP MIG NÅGON ATT TA ETT BESLUT
Patrik tycker jag ska åka och mamma tycker jag ska ta chansen. Men det ska väl inte kännas så här. Det ska väl vara roligt och något man ser fram emot. Jag tycker också att jag ska ta chansen för det kommer inte att bli någon mer gång. Caroline som jag jobbar med vill ha sällskap på resan. Men det ska ju vara för min skull, eller hur....
Jag har sån stark beslutsångest och en ångest som heter duga. Jag har fått veta att jag får plats i bussen till Taizé i Frankrike med jobbet. Ett munkkloster långt bort från mänskligheten. Men den stora frågan är om jag vill eller inte. Det skulle vara en upplevelse som jag inte kommer att kunna få någon annan gång. Det är liksom nu eller aldrig. Men vill jag? Nej, eller jag vet inte. Mår riktigt dåligt över mitt beslut. Och då menar jag riktigt dåligt. Vad gör att jag känner så? Flera orsaker: Borta från familjen i 10 dagar. Det finns ingen chans att ladda mobilen och kunna ringa hem. Har jag tur kan jag duscha varje dag men det är ingen självklarhet. Maten ska vi inte prata om. Långa köer till allt så som mat, dusch och toa. Herregud om jag inte kan gå på toa när jag vill. En bussresa på 30 timmar med få korta stopp och jag som blir åksjuk. Ju mer jag skriver ju mer går det upp för mig att jag verkligen inte vill åka. Men egentligen vill jag ju det. Eller hur var det. FAN att det ska vara så svårt. SNÄLLA HJÄLP MIG NÅGON ATT TA ETT BESLUT
Patrik tycker jag ska åka och mamma tycker jag ska ta chansen. Men det ska väl inte kännas så här. Det ska väl vara roligt och något man ser fram emot. Jag tycker också att jag ska ta chansen för det kommer inte att bli någon mer gång. Caroline som jag jobbar med vill ha sällskap på resan. Men det ska ju vara för min skull, eller hur....
Kommentarer
Postat av: Ingela
Jag brukar tänka så här: Det är sällan de saker man GJORT som man ångrar, det är sakerna man INTE gjort. Alla upplevelser lär en något nytt, att vara hemma kan du redan. Våga kliva ur det bekväma och det du redan vet att du tycker om en liten stund och ta chansen att hitta något nytt du också tycker om. Åk!
Postat av: mamma
Hur du än gör kommer du kanske att ångra dig, men mest om du inte åker.Ta chansen,Åk.
Trackback
