VeronicaOnLine

Klockan två var det byta av chaufför i Frankfurt. Jag vaknade till och fick lyssna till chaufförernas högljuda prat. När sen klockan var nio stannde bussen för frukost. Vi hade kommite en bit in i Frankrike nu. 1,5 timme med en kort morgonbön innan vi åkte vidare igen. Nu var sista stoppet Taizé. Alltså framme, det enda som var kvar. När vi skulle åka iväg fick en utav bussarna fel på startmotorn. Bussen startade inte. Hela vägen ner hade vi fem bussar som mer eller mindre gjorde sällskap av varandra genom Europa. Det innebar att dom var tvugna att lassa över alla väskor och passagerare i dom andra bussarna. Som tur var så var det inte vår buss så vi kunde sitta lungt. Och vår buss var full så det enda som dom lassade över på oss var en extra chaufför.

Förväntansfull och så klart orolig. När vi rullade in i byn var magin på plats. Fina små stenhus med gamla trädörrar. Bussen körde ner och parkerade. Sen gällde det att hitta sovsäck, väska och liggunderlag bland alla andras saker. Det var tungt att bära upp allt till området. Sen fick vi vänta och vänta.

I ett stort vitt tält med bara tak satt massor med ungdomar som väntade på att få sitt boende tilldelat. Efter en kort väntan fick vi lunch.Couscous med vinäger och paprikabitar. Till det en brödbit och vatten. Helt okej men det var kallt. I och för sig gjorde det inget för det var ju så varmt ute men i alla fall. Jag hade ju både sett och läst både det ena och det andra om maten här så min första tanke var att dom serverade god mat första dagen så man inte ksulle bli förskräckt. Jaja jag lämnade lite mat men åt det mesta och blev mätt. Lite orolig över om jag skulle sova i tält eller barack. Klart var ia lla fall att jag och Caroline skulle sova i vuxenbyn.

Ett toabesök skulle göras och då kom skräcken. Mörkt, kallt och skitigt. Dusch fanns men det såg inget vidare ut. I den stunden frågade jag mig själv vad jag gett mig in på. Hur skulle jag stå ut här på detta hemska ställe utan riktig mat och utan ordentlig toa och dusch och utan min familj.

Äntligen besked: en barack. Vi tog vårt pick och pack och började vandra mot målet. Ett rum med tre våningssängar. Varken jag eller Caroline ville sova överst och som tur var så kom vi först och kunde välja säng. Efter oss klev två tjejer från Polen in. Jag blev genast orolig för packningen för man kan ju inte släpa allt med sig. Det viktigaste som pass och pengar fick följa med. Känsla är ju en annan här när alla går mot samma mål. Men ibland så funderade man för dörren var ju ändå upplåst jämt. Och varför skulle någon gå in och ta just mina kläder?

På väg mot rummet passerade vi några toaletter. Äntligen skulle jag få fräscha upp mig. Även där stötte jag på dom äckligaste toaletterna jag någonsin varit på. I duschen strilade det tre små strålar som kanppt blötte fötterna. Dum som jag var så började jag schamponera håret. Det tog en hel evighet att skölja bort. Men i slutändan var det ganska skönt.

Klockan 19 serverades det middag. Man står i kö utanför tältet och först på klockslaget så sjunger man en trudelutt sen får man gå in. 5 eller 6 olika köer med olika stationer. Först får man en bricka av någon sen sked och tallrik av en annan sedan mugg och till sist mat, bröd och en mjukostbit. Sen kö igen för att få vatten.Man sitter och äter på träbänkar. Har man utr så kan brickan stå på bänken mittemot annars får den vara i knät. Första kvällen fick vi potatissallad med skinkbitar. Det var riktigt gott. Allt äter man med sked så korven vi fick en dag höll man i handen för det gick inte att dela den med skeden.

Halv nio var det dags för första mötet i kyrkan. Tankarna innan jag kom hit var att vi skulle vara i kyrkan tre gånger per dag och visste inte riktigt hur jag skulle gilla det. Kanske kunde jag hoppa över någon dag? Mötet den kvällen var bland det häftigaste och mysigaste jag varit med om. Munkarna satt i mitten framför altaret och vi andra runt om. Det var ganska mörkt och det rådde total tystnad. Framme på altaret var det fyrkantiga kuber av lera. I dom var det levande ljus. När alla munkarna var på plats började det. Gudstjänsten bestod av korta sånger och en kort text. Texten lästes på flera språk. Alltid på franska först sen oftast engelska och ibland faktiskt på svenska. Mitt i allt hade vi 10 miuters tystnad. Då och där kändes det som minst 30 miuter. När munkarna började gå ut fick vi andra också gå om vi ville. Jag satt kvar en stund och tog in atmosfären. Människorna som var kvar fortsatte att sjunga.

Efter alla intryck var vi ganska trötta men innan vi gick och la oss var vi ner till Oyak. Det är ett ställe som säljer bland annat vatten, chips och en typ av panpizza.

Efter den här dagen var jag väldigt trött så jag somnade som en stock.