VeronicaOnLine

Jag har drabbats av en envis förkylning. Jag hostar snart lungorna ur mig. En seg slemmig hosta som inte vill ge med sig. Igår jobbade jag på förmiddagen sen skickade dom hem mig. Vilken tur för mig så jag kunde åka hem och vila en stund innan nästa drabbning.
Det var dags för seriens sista hemmamatch för dom stora killarna. Som vanligt var vi där i god tid och kunde gå runt lite och prata med lite folk innan. Det är så roligt att jag har börjat lära känna en del människor som alla är där av samma orsak. Alltid samma glada miner och när jag sitter på plats nere vid sargen så är det alltid ett par stycken som klappar mig på axeln och frågar hur det är. Det tycker jag är trevligt. Inte för att jag brukar röra mig när det är paus men så är det alltid gratis fika för oss. Igår var jag inte på fotohumör direkt. Halsen värkte och hostan var hemsk. Jag var ganska okoncentrerad. Men det jag inte missade var att Storvreta vann med 9-5. Av alla 17 matcher som dom spelat på hemmaplan har dom inte förlorat en enda. Det är riktigt nice (som sonen skulle ha sagt). Den senast matchen före den här väntade vi på att Hannes skulle komma ut efter matchen. Men inte då vi väntade för gäves. Fick veta igår att han hade haft så ont sen tidigare skada så han är förlåten. Men igår när dom värmde upp och han gick förbi mig så frågade jag om han kunde komma ut efter matchen. Det enda svar jag fick var att: Det får vi se då! och världens största smile. Jaha då föstod jag att det berodde på resultatet. För Jennifers skull var det bara att hålla tummarna alltså att det skulle gå vägen.
Matchen vanns ju och jag höll koll på mannen när han gick mot andra sidan för att skriva lite autografer. Jag försökte ringa Patrik så han kunde skicka Jennifer till mig om det var så att Hannes skulle komma. Det blev inte många autografer innan jag såg att han var på väg direkt mot mitt håll. Nu var det bara att hopppas att Jennifer skulle komma hit. Men innan han var framme hos mig hade hon klappat mig på axeln från läktaren. Vilken tur..... Jag hjälpte henne att komma ner på plan och där fick hon en pratstund med Hannes där han frågade massa saker. Bland annat om hon brukade se på matcherna. Då berättade jag att vi varit både till Falun och till Stockholm för att heja på dom. Det blev han stolt och imponerad av. Han kunde inte ge henne en klubba men hon fick hans svettiga handledsskydd (heter det så). Och vi fick båda (till min lycka också) en varsinn svettig kram.
Inte för att du ser det här Hannes men i alla fall. Tack så mycket för att du tog dig tid med en pratstund. Det här kommer Jennifer att leva på väldigt länge.
Även fast klockan var sena timmen så var det en tjej som bubblade hela vägen hem i bilen och när vi kom hem var jag tvungen att genast skriva ut en utav bilderna som jag tog på Jenkan tillsammans med Hannes. Hon sa: Mamma ta det största pappret du har! Självklart svarade jag då. Nu ska vi köpa ram så hon kan sätta upp det i rummet.