Mina funderingar
Jag har mina funderingar lite nu och då. Just nu funderar jag vad ett liv är värt? Vad är det som gör att vissa är mindre värda än andra. I år har vi inte haft tid att åka på en ordentlig semeter med barnen inte ens upp till stugan. Vi åkte en Eckerötur och åt god mat en kväll och sen har vi varit till Ullared. En skitjobbig bilresa och förväntningarna var så stora på butiken att jag blev faktiskt besviken. Ja men i alla fall så är det endast det vi har gjort. Inga dyra utlandsreor. Och ingen långresa. Men jag är nöjd, vi har ett nästan färdigmålat hus och vi har varandra. Men mina funeringar sträcker sig längre än så. När man i vår omgivning vet att vi inte ska göra nåt speciellt så undrar jag VARFÖR inte någon kan göra nåt med våra barn. Ta med dom nånstans. Bio, Mc Donalds eller vad som helst. Det är så tråkigt att behöva se gång på gång att det går tusan så bra att göra saker med andra barn. Eller andra vuxna. Åka och hälsa på eller gå på restaurang mm mm. Är vi så svåra att vara med? Är vi så krångliga att vara med? Ska vi behöva skilja oss för att barnen (eller vi med) ska bli sedda? Eller få två av allt. Eller uppmärksamhet för att det är synd om dom. Jag tycker i alla fall inte det. Vi blir bara färre och färre. Desto viktigare att vi är rädda om varandra. Det kommer att dröja många år innan vi får barnbarn, hoppas jag i alla fall. Vi är alldeles för dåliga på att säga att vi tycker om varandra. Lev idag och vänta inte. Krama varandra en gång extra idag. Krama varandra överhuvudtaget. Titta på varandra. Ta inte allt för givet. Vi lever bara en gång.
