VeronicaOnLine

Egentligen är jag för trött för att skriva något nu men känner att jag måste få iväg ett inlägg i alla fall.
Det började igår klockan fyra på morgonen. Väckarklockan ringde och det var bara att pallra sig upp och in i duschen för att piggna på sig lite. Strax före fem kom skjutsen som var svärfar sen bar det av till Storvreta. Tåget stod redan inne på perrongen och väntade så det vara bara att kliva ombord. Vi var först på tåget så det var bara att välja plats. En konduktör tipsade oss om den svarta vagnen som var nyrenoverad och vi klev in i den. Vi hade som mål att försöka sitta vid ett bord för att underlätta lite. Dom platserna har ju mer benutrymme också. Vagnen vi kom in i var det bara platser med bord emellan. Det passade oss jättebra så vi bokade upp några grupper på en gång. Vi var ett glatt gäng på 8 vuxna och 10 barn. Strax före sex började tåget rulla mot Uppsala som var första stoppet. Det var hög stämning på tåget och speciellt på barnen som var förväntansfulla över äventyret som väntade. Jag hade gjort baguetter till oss kvällen före så efter ett tag var det dags för det första matintaget. Det gick lugnt och smidigt ner till Malmö med några få stopp för att släppa fram ordinarie trafik. När vi kom fram var det flera bussar som stod och väntade på oss för att ta oss ända fram till Malmö Arena. Även det gick smidigt. Det enda som inte gick så bra var maten. På tåget fanns det endast mackor och några enkla enstaka sallader och när vi kom till arenen för att fylla på med energi så var det slut på hamburgare. Vi fick nöja oss med varsin korv i stället. Väldigt konstigt med tanke på att det var ju damfinal före herrarnas så dom kunde ju inte vänta annat än massor med människor. En jättestor miss som jag hoppas dom lärt sig av. Vi letade upp våra platser och såg slutet av damerna som spelade, Djurgården-Iksu. Vinnare blev Djurgården. Sen var det dags för killarna. Stämningen var hög och vi på röda läktaren försökte mäta oss med den blå (Warberg) läktaren. Det var praktiskt taget omöjligt i och med att dom så många fler än oss. Men vi försökte höras och jag hoppas att grabbarna på plan kände att vi stod bakom dom. Slutet vet vi ju alla nu men det var en lång väg dit. Först 3x20 minuter som slutade 7-7 sen 10 minuter fortsatt spel vilket slutade med inget mål. Efter det var det straffar (5 var) som fick ta vid och det slutade 2-2. Eftersom det fortfarande var jämt var det fler straffar och då lyckades Storvreta få in den avgörande bollen. Och just precis den bollen fick jag med på film. Warberg trodde dom hade vunnit men målet dömdes bort i och med att han backade bollen. Gissa om den blå läktaren blev tysta. Eftersom det drog ut på tiden var det LITE bråttom tillbaka till bussarna. Tåget hade en MÅSTE-tid som dom var tvugna att hålla för i natt skulle en sträcka stängas av för byggnation eller om det var underhållsarbete. Glada över guldet började vi vår resa hemåt igen. Kön var lång till cafévagnen men där tog det slut med det mest mataktiga. Så den sista energin fick vi av chips, godis och läsk. Konduktörerna försökte få tag i någon form av catering längs vägen men lyckades inte. Ju längre vi åkte så slocknade ett barn efter det andra. Jag tror att Linus var sist att somna och fick nog bara en timmes sömn medan Jennifer sov närmare 4 timmar. Jag och Patrik fick också en tupplur var.
Det här blev en roligare och trevligare resa än vad jag kunnat hoppas på och är så glad över att vi var med. Patrik tvivlade aldrig på att dom inte skulle gå till final för han hade bokat biljetterna långt innan det var klart att dom skulle ner till Malmö. Och tågresan var en upplevelse för både barnen och oss. Och det trevliga sällskapet också. Vi blev ju ett litet gäng.
Ja just det, när vi hade köpt korvarna kom det fram en blåklädd kille för att lura ut oss utanför arenan. Till Patrik sa han att ketchupen var ute och till mig sa han att dom blå skulle vinna. Men jag var lite kaxig tillbaka och sa att vi skulle ta hem det. Lite vågat kanske men han blev inte sur i alla fall. Det slutade med att han hjälpte mig att ta på senap på min korv så så allvarligt var det inte. Men han kanske ångrade sig efter att matchen var slut, vad vet jag.
Jag öppnade minneskortet och fick veta att det blev ca 600 bilder under kvällen och så stängde jag ner det igen. Jag får ta tag i det så småningom men nu finns inte orken här.
Men några kort måste ju upp så här kommer ett axplock av det som var idag vid Vaksala torg då guld-hjältarna kom hem. Jennifer tyckte det var lite pinsamt först men efter lite övertalning så tyckte hon det var kul att få fotograferas med stjärnorna när jag förklarade att dom var bäst i världen.

Målisen Viktor Klintsten

         

Mika Kohonen, Hannes Öhman och Joel Kanebjörk.